Skogssjöarna med sitt mjuka klara vatten, det öppna havet med de långa stränderna och träbryggorna inbäddade i prasslande vass är något av det bästa jag vet.
Sommarens magi av att promenera genom skogen, barr, kottar och sand. Solglittret på vattenytan. Blöta fotavtryck på bryggorna som dunstar i solens strålar.
Jag älskar vattnet. Det absorberar mig. Känner mig ett, men vet att jag aldrig skulle kunna bemästra det. Kraften i vågorna, det kalla djupet. Havets och sjöarnas natur.
Varje vecka läser vi i tidningarna om barn som drunknat. Barn som under bristande uppsyn förlorat livet på värsta tänkbara sätt.
Det går så oerhört snabbt. Det kan räcka att man som vuxen vänder bort blicken, tittar ner i telefonen, pratar med andra föräldrar på stranden, sen är barnet borta.
Det går fort och det sker tyst och det är alltid lika fruktansvärt.
Ett barn kan drunkna genom att bara ramla och hamna med näsan och munnen i en djupare vattenpöl, de kan drunkna i sin plaskpool, trädgårdsdamm, i badkaret, vid sjön och vid den långgrunda stranden.
Barn måste alltid ha en vuxen bredvid sig som inte släpper dem med blicken när de badar eller plaskar i vatten. Armlängds avstånd.
Det känns så självklart och ändå är det bristande övervakning som bidrar till att barn dör vid och i vatten.
Jag känner inte en enda förälder eller vuxen som skulle säga att de inte förstår detta, ändå ser jag dagligen mammor och pappor som lämnar ansvaret för de små barnen till äldre syskon medan de själva läser en bok på stranden eller pratar med sina vänner bortvända och totalt obrydda.
Det här skrämmer livet ur mig. Jag klarar inte att se på.
Barn ser framåt, de förutser inte olyckor, förstår inte faror. Därför behöver de oss.
Små barn förstår inte att det är farligt att ramla i vattnet och de måste hållas i handen. Hela tiden.
Icke-simkunniga barn får inte släppas med blicken även om de har flytväst.
När barn ramlar i vattnet, får en kallsup eller håller på att drunkna kommer de inte skrika. De kommer inte fäkta med armarna och ropa på hjälp. I de flesta fall andas de in vattnet och sjunker, eller flyter med huvudet nedåt.
Drunkning är den vanligaste dödsorsaken bland barn mellan ett och sex år.
Hur kan vi låta detta hända? Det är helt på vårt ansvar som föräldrar och vuxna att våra barn inte dör i vattnet.
Kvällsbadet för ett par timmar sedan var inte annorlunda. Ljuvligt vatten, kvällssol och ett tiotal lekande barn. Vår fyraåring var det enda barnet på hela stranden som hade flythjälpmedel och ständig uppsikt alldeles bredvid.
En liten pojke, kanske 9-10 månader tultade runt ensam i sin blöja längst stranden. Ut på den långa bryggan 20 meter bort vid ett flertal tillfällen medan hans mamma och pappa hade fullt upp med att grilla och prata med varann. Mitt hjärta knyter sig.
Medan jag badade med Thomas och Telo tänkte jag flera gånger att jag skulle kunna säga nåt till mamman eller pappan, göra de uppmärksamma på hur fort det kan gå. Hindrade mig, tänkte att de skulle känna sig förnärmade. De allra flesta av oss vill inte våra barn illa. Däremot undrar jag om det handlar om okunskap? Varför lämnas barn ensamma vid vatten? Vi vet ju hur fort det kan gå och att livet kan ta slut där och då. Nästa gång jag ser ett barn som riskerar att drunkna med nonchalanta vuxna i sin egna värld kommer jag att strunta i hur vida de blir förnärmade av min påminnelse och upplysning. Barn ska inte behöva drunkna. Vi ska finnas och de ska vara trygga.
