Dagens Gästbloggare heter Maria Wildhjerta Nordsted. Hon bor i Uppsala med sin man och deras tre barn, är intuitiv healer, och arbetar som hypnosyntesterapeut och föräldracoach. Dessutom arbetar hon med barn på en Waldorfförskola.
Hon skriver att hon ser sig själv som översättare, d v s att hon läser barnens beteende energimässigt och frigör låsningarna tillsammans med föräldern/föräldrarna, men uppgraderar också den vuxnes energi till att motsvara barnens, vilket bidrar till ett ökat flöde och mer lätthet i relationerna.
Här skriver hon tänkvärt och intressant om barn och föräldrar, om medvetenhet och att se varandra bortom rädslan.
Medvetna barn – medvetna föräldrar
Julia svingar sig runt på räcket vid lekplatsen.
”Titta, mamma!” utbrister hon i glädje över sin förmåga att hänga i knävecken.
Mammans oro – ”tänk om hon ramlar” - sticker i halsen, ger ifrån sig ett litet utrop. Tanken verkar uppstå, precis innan Julia faller och slår sig.
I moderns kropp sitter gamla instängda känslor från tidigare i livet. Ibland ser hon dem fladdra till i sitt inre, som snabba filmer. När hon föll från bommen på gymnastiken i lågstadiet, när hon bröt nyckelbenet vid våghalsig klättring, när Julia föll ur sängen som baby. Varje gång Julia klänger eller klättrar på något blir mamman påmind om händelser ur det förflutna. Hon blir så småningom smärtsamt medveten om hur hon förhindrar och begränsar Julia. Hon hör undanflykterna hon presenterar när Julia uttrycker sin vilja att klättra på klipporna i skogen.
Julia har två vägar att gå. Antingen börjar hon bära mammans rädsla och börjar undvika klättring och liknande aktiviteter, för att skydda sin mor från att känna, och för att undvika konflikt. Eller så fortsätter Julia att klättra och ge uttryck för sin vilja att göra det, (för att väcka mamman ur rädslan), även om detta leder till motsättningar, gång på gång.
Vilket val Julia än väljer kommer mamman att vakna upp, förr eller senare. Den första vägen blir lite av en omväg, men det går ändå. Julia uppvisar rädsla och ängslighet, mamman ser det och känner igen sig själv. Först blir hon rädd och arg, lägger skuld på sig själv. Om det gör alltför ont kommer hon kanske att försöka lägga ut skulden på dottern, innan hon blivit helt medveten. Alla scenarier är tänkbara. Men till slut står hon inte ut med rädslan och skulden. Hon söker hjälp och gråter sig igenom en session med mig, och efter ännu en session står hon fri, och möter sin dotter bortom rädslan.
Barnen visar oss vägen hem till oss själva. Ju tidigare vi ser att problemet är vårt, desto mindre lider vi. Vi kan tänka oss barnen som speglar, de visar oss var vi ännu inte är hela i oss själva.
De barn som vi tycker revolterar, har ADHD eller andra svårigheter speglar ofta omgivningens obalans. När omgivningen, de vuxna kring barnen, löser sina problem händer också något med barnen. Även barns fysiska symtom kan bero på att de bär något åt föräldrarna, och symtom kvarstår tills föräldrarna vågar glänta på den inre dörren och möta de undanträngda känslorna och vad de tror är ett evigt mörker (det är det INTE).
Vår sexåriga son tycker om att klä sig i klänning. Särskilt vid speciella tillfällen, som fester och kalas. Förr led jag när den äldre generationen började ifrågasätta hans klädval. Jag ville bara att de skulle låta honom vara ifred. (Egentligen ville jag att de skulle sluta trycka på mina ömma punkter!) Jag noterade smärtsamt hur jag försökte styra hans klädval när vi skulle iväg.
”Du har byxor och nystruken skjorta, de kan du ta?” Men när jag hade mött rädslan kring vad andra skulle tycka så spelade andras åsikter ingen roll. Sonen verkar inte heller bry sig. Nu rycker han bara på axlarna åt kommentarer som ”ska du gå på tjejkalas?” eller ”har du nattskjortan på dig?” Han vet att morfar och farfar inte fick ha klänning på sig när de var små. Han ser sig själv som lyckligt lottad som får välja. Stackars farfar som inte fick!
Barnen ser och känner av vad som är i görningen långt innan föräldrarna, för de är inte lika mycket ”uppe i huvudet” som vi, i tankarna. De styrs av hjärtat. I denna nya tid är barnen långt före föräldrarna energimässigt, men vi kan få hjälp att ta oss upp till deras nivå, vi kan uppgradera oss.
Där vi krockar med våra barn, när något känns svårt eller övermäktigt, har vi egentligen fått en present. I de jobbiga känslorna finns en gåva som är din att upptäcka. När vi stannar upp, släpper tankarna och vågar låta känslorna komma fram, precis som de är, då släpper du ut inlåsta delar av dig själv. Sidor av dig själv som varit fängslade i Rädslan.
Barnen kommer med det eviga. Sanning och kärlek.
Vågar du ta emot barnets gåvor?
// Maria
Vill du läsa mer om och från Maria så besök hennes sida: www.mariawildhjerta.se
Vill du också få möjlighet att vara med på sidan med din text? Maila till sofiedileva@live.com. Gärna med en bild och en kort text om vem du är och varför du väljer att skriva om ditt ämne, men likaså får du givetvis vara anonym. Alla texter kan dock inte publiceras, men jag ska verkligen försöka svara på alla! Ser fram emot din text!
