Mina älskade…

Mina älskade…. är titeln på min debutroman som släpps i butik om cirka en vecka i skrivande stund. I slutet av november kan vara bra att tillägga för de som inte orkar räkna publiceringsdatum för detta blogginlägg.

När jag fick barn för två år och fyra månader sedan hade jag de nio månaderna innan dess fått lära mig helt sanslöst mycket om hur det skulle bli med ett barn i familjen som då enbart bestod av två vuxna personer. Vem jag än pratade med hade så mycket “råd” och kunskap om hur livet med barn skulle komma att se ut för oss.

En dåvarande kollega sa till mig att “du kommer bli så uttråkad Pernilla, vad ska du göra hela dagarna? Du vet att små bebisar sover i princip dygnet runt?”

Det var med ganska många klara och säkra visioner om hur bebisar fungerar som jag födde min dotter den där halvmulna junidagen för snart två och ett halvt år sedan.

Det tog mig många månader, ja till och med upp mot ett år, innan jag insåg att allt jag fått höra och lära mig om barn bara var…. babbel.

Min dotter var inte överhuvud taget som jag hört att barn skulle vara. Hon sov definitivt inte dygnet runt. Hov sov i princip inte alls. Var var den där tristessen min kollega hade pratat om?

Ingenting stämde, och det stressade mig.

Personer i min närhet sa ständigt till mig hur jag skulle hantera min dotter. Även de som inte var där dagligen och omöjligt kunde veta vad för behov och vilken slags personlighet min dotter hade.

Men jag stod på mig. Gjorde på mitt sätt. Försökte möta mitt barns behov utan att lyssna på andras “fantastiska råd”. Utan att känna ett behov att göra som alla andra gör. Som vi här i västvärlden fått lära oss att leva. Alla normer och regler vi bör leva efter.

Nej, jag gjorde det mitt barn ville och behövde, lyssnade på mig själv och henne, och allt blev så otroligt mycket bättre och lättare, även om hon fortfarande aldrig sov speciellt bra.

Efter att det gått runt ett år kände jag en slags lättnad över mitt eget val att gå min egen väg, men samtidigt en irritation över att så många människor verkar vara så indoktrinerade med ett visst beteendemönster och levnadssätt att de knappt tror att de får ge sitt barn det de upplever är bäst utan att ifrågasättas från omgivningen.

Den där stressen över det fick mig att bli frustrerad och trött, och genom det växte en idé fram.

Min roman.

Min roman handlar om en kvinna som inte klara av att leva med den yttre pressen från alla håll. Där själva pressen om att vara en perfekt människa i själva verket är det som tillintetgör en i grunden perfekt människa.

En hel familj blir lidande på grund av att en människa inte orkar tackla alla samhällets krav. De krav hon tror att hon måste uppfylla. Allt hon tror hon måste vara för att “passa in”. För att finna samhörighet, för att vinna medlemskap i gemenskapen.

I min roman får man följa en trött och deprimerad mammas brev till den familj hon rymt från. Brev där hon “bekänner allt”. All sin trötthet, allt sitt självförakt, alla sina misslyckanden med att vara en mamma till sina barn. Misslyckanden att vara en bra fru. En bra människa.

Samtidigt får vi följa familjen som blev kvar. De som blev lämnade och saknar sin mamma, sin fru.

De som inte alls ser henne som den värdelösa människa hon själv tycker att hon är. Familjen, som riskerar att gå sönder helt utan henne.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att ge röst åt allt det där “fula” vi alla känner, men som ingen vågar erkänna. All frustration över att känna oss otillräckliga, det där som byggs upp inom oss när vi tror att vi behöver vara mer än vad vi klarar att vara. Det som i själva verket är grunden till att vi bryts ner, att vi inte orkar.

Vad vore vi utan varandra? Ingenting, men samtidigt är det viktigt att zooma ut, vad är vårt samhälle uppbyggt på för grundstenar? Vilka måste vi följa och vilka kan vi “skippa”? Sverige är ett väldigt homogent land. Extremt faktiskt.
Jag vill ha mer. Jag vill se saker ur ett världsligt perspektiv, inte ur ett Sverigeperspektiv.

Jag vill tänka annorlunda, inte för att vara speciell och originell, utan för att få bekräfta mig som människa, som individ.

Jag är liberal. Jag vill ge individer känslan av friheten att få välja själv. Inom vissa ramar naturligtvis.
Det här är en diskussion som kan pågå länge, men med min roman försöker jag gestalta en del av dessa samhälleliga och individuella problem och känslor.

Jag hoppas att ni vill läsa, och att mitt motiv med att skriva boken framgår.

Sedan vill jag också ta tillfället i akt att berätta att det inte är en självbiografi, utan allt är fiktion.

De som läser boken kommer att förstå varför jag väljer att påpeka det.

Tack.